Varför svarar du inte för liksom
Typ liksom å såna grejer
Jag minns väl de första breven ifrån språkspaltens läsare för nio kalenderår sedan. Då mejlade de ännu inte. Brevskrivarna var inte sällan arga. En skribent förfasades särskilt över att vi språkvårdare passivt såg språket försämras och menade att "det saknas beslutsstarka män typ Nicolin och Barnevik vilket har krafter att sätta in mot de förstörande processerna." Jag förmodar att "de förstörande processerna" den gången syftade på språkutvecklingen.
Jag minns inte vad just denne militante läsare särskilt ondgjorde sig över, men en vanlig invändning var "att dagens journalister ej kan den mest elementära regeln i vårt språk, nämligen för att det skall vara objektsform efter preposition." Många brevskrivare upprörde sig också över vad de ansåg vara brist på logik. ej kunde priser rasa i höjden, ett hål vara massivt alternativt en nyckelpiga jätteliten!
Just nu existerar det vanligt att kritisera bruket av de "onödiga småord" såsom ofta förekommer
Liksom.
Har en vän som inte kommer från stan liksom. Faktiskt ej heller från Sverige. Och även om hens modersmål är riktig likt det svenska så existerar det liksom inte samma tungomål. Det är liksom grammatiska fel: till exempel väljer hen ibland singularis när det ska artikel pluralis (och tvärtom liksom). detta kan även vara felstavningar vilket liksom syns mer i sms:en än i talet liksom. samt jag har svårt att varenda gånger tolka vad hen egentligen menar. Det är liksom ej självklart att de ord likt uttalas är valda utifrån en flertal – de kan artikel de enda hen kan. dock det är liksom inte detta som brusar och liksom stör våra konversationer.
I ett sms kastar hen in (liksom – jag textar alldeles för få liksom). Jag svarar att det existerar nog för att när oss skriver både ser och hör att det liksom blir alldeles för uppenbart liksom att liksom stör budskapet. Och då kommer frågan:
Stör liksom budskapet 1) lika mycket, 2) mindre, alternativt 3) mer än en paus i tystnad?
Snabbt kastade jag mig
Liksom är ett av många vanliga utfyllnadsord. Andra exempel är typ, alltså, duvet, ba, vahettere. Visst kan det vara irriterande då man lagt märke till för att någon upprepar ett visst, mot synes betydelselöst, ord ofta. dock varenda människa har återkommande småord. Lite olika ord beroende vid vilka vi är, var oss kommer ifrån och vilken generation vi tillhör, men ingen talar helt fritt från dessa ord.
Anledningen till att vi använder diskurspartiklar – som de ibland kallas inom forskningen – är för att de fyller en kommunikativ funktion. De kan ha funktionen från att markera citat (han ba), att markera meningars början samt slut (duvet hon som gick i min klass duvet) alternativt att ge oss en tankepaus för att planera talet – vi lägger hellre in något utfyllnadsord istället för att tystna helt (liksom, typ). Orden kunna också vara en markör på grund av att den som talar behöver hjälp med en formulering: typ, eeeeeh, vahettere.
Språkvetare ser alltså ej att småorden behöver bekämpas, utan tvärtom
.